The US Presidential Election for Dummies

Den 6e november går amerikanska folket till valurnorna för 57e gången. Det amerikanska presidentvalet är lite som amerikansk fotboll: mycket regler, mycket strategi och mycket ståhej runt omkring. Men när man väl satt sig in i hur spektaklet fungerar uppenbarar sig en helt ny värld att utforska. För alla som tycker att detta låter som en rolig sysselsättning har jag satt samman en kort introduktion nedan. (Givetvis finns det spaltkilometer skrivet om hur det amerikanska presidentvalet ska, bör och faktiskt går till, för dem som får blodad tand).

Ett indirekt val

En amerikansk president väljs på fyra år. I realiteten tillhör presidentkandidaten ett av två partier – Republikanerna eller Demokraterna – trots att partitillhörighet inte är något formellt krav för att ställa upp i presidentvalet. Det amerikanska presidentvalet kan delas in i tre steg: (1) Primär- och caucusval (”Primaries” och ”Caucasuses”); (2) Nominering, och (3) Slutsträckan. Själva processen från sondering till kandidatkungörelse till installationstalet kan ta 2-3 år, under vilket den presumtiva presidenten får stå ut med att få hela sitt liv granskat och spendera varenda minut i rampljuset.

Det amerikanska valet är säreget i bemärkelsen att folket enbart indirekt väljer president (och vice-president). Varje stat tilldelas istället ett antal elektorsmandat utifrån den sammanlagda mängden mandat i kongressen. (Kongressen i sin tur består av senaten, där alla stater har 2 mandat, samt representanthuset där mandaten är fördelade utifrån folkmängd – Kalifornien, ex., har 53 mandat). Det är dessa elektorer som formellt väljs på valdagen av väljarna, och som sedan ”samlas” i elektorskollegiet för att avlägga en röst på den presidentkandidat som de lovat väljarna att rösta på. En elektor är inte av konstitutionen bunden att rösta på den kandidat som han eller hon har lovat  väljarna att göra (även om 24 delstater har lagstiftat om att så måste ske) och det händer faktiskt att så kallade trolösa elektorer röstar ”fel” eller inte alls (senaste i valet 2004 då en elektor från Minnesota – förmodligen av misstag – röstade på vice-presidentkandidaten John Edwards till president istället för presidentkandidaten John Kerry). Elektorssystemet sägs vara en kompromiss från tiden då USA grundandes – närmare bestämt en kompromiss mellan att kongressen eller folket skulle utse president.

En presidentkandidat behöver en majoritet av elektorskollegiets röster (270 av 538) för att utnämnas till president. När George W. Bush vann över Al Gore år 2000 gjorde han det med 271 röster – ett val som för övrigt illustrerar en annan aspekt av presidentvalet, nämligen allt-eller-inget-principen (”winner gets all”) som förekommer på många olika håll. Allt-eller-inget-principen tillämpas av de flesta stater i valet av elektorer: även om en presidentkandidat erhåller 51% av rösterna i en stat så tilldelas han 100% av elektorsrösterna. Konsekvensen av detta blir att det är viktigare var man vinner, än hur mycket man vinner med. I fallet Bush-Gore år 2000 vann som bekant Gore fler röster på nationsnivå, men dessa röster var fördelade över nationen på ett sätt som innebar att han vann få stora segrar istället för många små (liknande situationer har inträffat 3 gånger tidigare, under 1800-talet). I samband med valutfallet år 2000 höjdes en hel del röster (inte sällan från Gore-anhängare) om att valsystemet var ”odemokratiskt”, men faktum är att systemet fungerade precis på det sätt som the founding fathers avsåg: i en stor heterogen federation ansågs det viktigare att presidenten representerade en så stor del av landet som möjligt och inte bara ett fåtal, folkrika storstadsområden. (Intressant nog uppstår liknande situationer även i Sverige, tack vare att mängden utjämningsmandat i riksdagen inte är anpassade efter det stora antalet partier som nu befolkar riksdagen – Svante Linusson har skrivet mer om detta).

En annan konsekvens av allt-eller-inget-principen blir att presidentkandidaterna lägger väldigt mycket fokus på så kallade swing states – stater som tenderar att rösta olika i olika val. Ohio, Florida och Missouri är exempel på stater som brukar räknas till traditionella swing states, men exakt vilka stater som kampanjgeneralerna väljer att fokusera på varierar givetvis från år till år.

Primärval och caucus

Nog om systemet. Ingenstans i USA:s konstitution står det skrivet hur själva nomineringen av presidentkandidater ska gå till; processen har istället tillkommit genom en kombination av statlig lagstiftning, partiregler och praxis.

När en presidentkandidat har samlat in pengar, byggt upp en kampanjorganisation och kungjort sin kandidatur så prövas han eller hon i ett primärval och/eller caucusval. Liksom själva presidentvalet är primär- och caucusval indirekta sådana och har även i övrigt formen av ”mini-presidentval” där kandidater prövas på mindre skala. Med början i januari (under valåret) håller de två partierna i USA – Republikanerna respektive Demokraterna – primärval och caucusval i varje delstat. Primärval är de mest betydelsefulla och liknar traditionella val. Primärvalen är antingen öppna eller stängda: i öppna val behöver man inte vara partimedlem (”registered voter”) för att rösta på en kandidat – något som ofta utnyttjas av det andra partiet för diverse fulspel – medan stängda val kräver partimedlemskap. Caucusval förekommer i några stater och liknar primärval, med undantaget att medborgarna samlas i offentliga sammanhang (kyrkor, idrottsarenor mm) för att offentligt ge stöd för en kandidat. ”Super Tuesday” inträffar under mars och betecknar den dag då flera stater håller primärval samtidigt. Efter ”Super Tuesday” är det ofta klart vilken kandidat som kommer att bli nominerad till president av respektive parti.

Nominering

Utifrån resultaten av primär- och caucusvalen i respektive stat tilldelas en presidentkandidat delegater – antingen ett proportionerligt antal eller enligt allt-eller-inget-principen. Dessa delegater, varav de flesta är (lagligt) bundna till att rösta på en given kandidat, samlas därefter till partinomineringskonvent där det formella valet av partiets presidentkandidat avgörs. Det förekommer även obundna, superdelegater (vanligtvis högt uppsatta politiker) som får rösta enligt eget tycke. Eftersom delegatfördelning blir känd allteftersom fler stater håller sina primärval, blir partinomineringskonventen i realiteten endast en formell tillställning där en kandidat väljs och presenteras under mycket pompa och ståt. (1976 var senast då det inför ett konvent var oklart vem som skulle kamma hem nominering, Gerald Ford eller Ronald Reagan). Konventen hålls vanligtvis i augusti eller september.

”The home stretch”

När respektive parti har gjort sitt val av president och vice-president (på konvent och av väljarna, väljs de två alltid som ett par) börjar den sista, långa resan till Ovala rummet. Presidentkandidaten och vicepresidentkandidaten turnerar landet runt (med fokus på swing states), skakar hand med folk, ler åt kameror, syns i TV-reklam, övertalar kändisar och andra politiker att offentligt stödja dem, och allt annat som hör en kampanj till.

Till skillnad från ex. i Sverige så är negativa kampanjer ett vanligt fenomen i USA. En negativ kampanj går ut på att smutskasta en viss kandidat utan att uttala stöd för (eller tillhörighet till) en annan kandidat: kampanjen ”POW´s for Truth”, exempelvis, gick ut på att ifrågasätta presidentkandidaten John Kerrys påstådda militära meriter.

Själva presidentvalet, ”the popular vote”, sker en tisdag i början av november. Kort därefter ”samlas” elektorskollegiet för att utse president och vice-president. Ny president och vice-president installeras (tillträder sitt ämbete) först den 20e januari nästa år.

Och så går det amerikanska presidentvalet till! Denna redogörelse är som sagt på väldigt grundlig nivå: möjligheterna att fördjupa sig är oändliga!

Frågor och svar

Vem kan bli president?

De tre konstitutionella kraven är att presidenten skall vara minst 35 år gammal, född i USA och där varit permanent bosatt de senaste 14 åren. President kan man väljas till maximalt två gånger. Senaten har makten att förbjuda individer som har begått allvarliga brott från att tillträda presidentämbetet. Som en kvarleva från USA:s turbulenta tid står det även skrivet i konstitutionen att individer som har svurit trohet till konstitutionen och sedermera ”gjort uppror” mot nationen ej kan tillträda ämbetet (denna diskvalifikation kan dock lyftas av senaten).

En presidentkandidatur kräver förstås även enorma mängder pengar och en enorm kampanjorganisation, varför blivande presidenter sällan dyker upp från tomma intet: oftast har de redan ett politisk ämbete och/eller en annan plattform, ex. som företagsledare eller befälhavare. Presidentkampanjen 2008 för den tidigare Illinois-senatorn Obama, för att ta ett exempel, kostade närmare 750 miljoner dollar och involverade tiotusentals kampanjarbetare.

Utöver de formella och praktiska kraven tycks det amerikanska folket ha vissa informella kriterier för sin president: alla hittills valda presidenter har – åtminstone officiellt – hävdat en kristen tro; alla presidenter förutom en (James Buchanan, 1857-1861) har varit gifta män; ungefär hälften har tjänstgjort i militären; över hälften har arbetat inom juridik; och alla förutom 18 har tidigare tjänstgjort som kongressledamot.

Vem får rösta i presidentvalet?

Enligt konstitutionen är det inte tillåtet att neka rösträtt på basis av kön, etnicitet eller ålder (förutsatt myndighet). Utöver detta påverkas röstlängden av respektive delstats lagstiftning. I fjorton delstater innebär en fängelsevistelse att man är förbjuden på livstid (alltså även efter avtjänat straff) att rösta i presidentvalet; endast två delstater tillåter sina fångar att rösta. Även rösträtt vid förståndshandikapp och hemlöshet regleras av delstatslagstiftning.

Kan presidentvalet sluta ”lika”?

Ja! Om ingen kandidat efter elektorskollegiets omröstning fått de nödvändiga 270 rösterna avgörs valet av kongressen: representanthuset väljer president och senaten vice-president. Detta har hänt två gånger: valet år 1800 samt 1824.

Kuriosa

  • Harvad och Yale kan stoltsera med att ha utbildat flest presidenter. Enbart nio tidigare presidenter saknar högskoleutbildning.
  • Två gånger har både far och son valts till president: John Adams, far till John Quincy Adams; samt George Bush, far till George W. Bush.
  • Under två år i USA:s historia styrdes landet av en president som inte valts: 1973 avgick vice-presidenten Agnew och president Nixon tillsatte då Ford som vice-president. När Nixon avgick året därefter föll presidentämbetet på Ford.

PHILIP LINDNER
ledamot Internationella utskottet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: